Är reklamen fortfarande livsfarlig?

Snart 60 år har gått sedan Sven Lindqvist skrev Reklamen är livsfarlig. Boken har blivit en given referenspunkt för kritiska diskussioner om reklam, konsumtion och ideologi. Frågan är hur dess argument och teser förhåller sig till dagens informationssamhälle? Har tiden sprungit ifrån Lindqvists klassiska verk eller är reklamen fortfarande livsfarlig?

Jag har undervisat på Berghs — en av världens främsta skolor för reklam och kommunikation — i snart ett decennium. Varje gång som jag håller en kurs för reklamstudenter lyfter jag fram Reklamen är livsfarlig som obligatorisk läsning. Dels för att jag tycker att det är ett viktigt perspektiv som eleverna behöver förhålla sig till i sina framtida yrkesroller. Dels för att jag är genuint nyfiken på deras reaktioner. Kommer de att skratta eller gråta? Kommer de bli förolämpade eller förkrossade? Kommer de att hålla ett bländande försvarstal för reklamens förträfflighet eller hoppa av utbildningen och teckna en prenumeration på Fronesis?

Det brukar bli lite av ett antiklimax. Efter en lång tystnad där de flesta i klassrummet tittar upp i taket eller ner i bordet, räcker någon på första raden försiktigt upp handen — mest för att bryta dödläget. Ett pliktskyldigt referat av bokens innehåll följer, mest för att visa att eleven faktiskt har läst texten. Därefter mer tystnad. Men tystnaden har inget att göra med ointresse eller brist på engagemang från elevernas sida — tvärtom reflekterar de ständigt över sina kommande arbetsuppgifter i det senkapitalistiska samhället. Tystnaden är ett uttryck för den sortens avvaktande respekt man visar en äldre släkting, även när man inte håller med honom. För trots att boken är skriven av en briljant ung människa i elevernas egen ålder — Sven Lindqvist är 24 år gammal vid publiceringen — påminner läsningen snarare om en stridslysten seniors förmaningar på en lång och utdragen middag. Man vet ungefär vad som kommer att sägas redan på förhand. Man biter ihop och håller god min. Man hummar med och låter tankarna vandra vidare på annat håll. Varför är det så? Jag ska förklara.

När Sven Lindqvist sätter sig ner och skriver Reklamen är livsfarlig den 29 september 1956 har svensk television funnits i ungefär tre veckor. Just denna lördag börjar tablån 20:00 med programmet Lyckohjulet. 20:40 visas ett avsnitt av tv-serien I Love Lucy. 21:10 är sändningen slut. Enligt direktiv från en statlig utredning sänder Radiotjänst endast 10 timmar i veckan — resten av tiden är det tomt. Kanalen är reklamfri och finansieras genom licensavgift.

Men i tidningarna finns det annonser såklart — vi bläddrar. Den allra största reklamytan i Dagens Nyheter den morgonen är en halvsidesannons på sidan 13 för det högförädlade margarinet Tre Ess (gör varje smörgås till delikatess). I Svenska Dagbladet samma dag frågar NK på en kvartssida: Vill Ni ha 6 månaders nötningsgaranti på Edra strumpor? Övriga annonser är i ännu mindre format och fantasifullt inträngda bland det redaktionella innehållet, varhelst det råkat bli plats över för några insmickrande adjektiv. Underbara Findus ärtor är mjällare än någonsin. Premiär-kaffet är ljuvligt färskt. Kamels tobak är fyllig och aromrik, men mild som ett leende.

Överallt milda leenden.

På de 37 tunnelbanestationer som hittills byggts och invigts i Stockholm ler Alice Babs svävande huvud mot resenärerna på väg till jobbet denna lördag (det är 48-timmars arbetsvecka i Sverige). Hon är frisk i munnen tack vare TOY. Leendet återfinns på förpackningarna i butiken och möter varenda köande människa på vägen hem: frisk i munnen tack vare TOY. Senare på lördagskvällen lyser samma leende upp landets alla biosalonger före filmens början. Alice Babs åker längdskidor i fjällen. Hon sjunger: frisk i mun. Det ekar mellan bergstopparna: frisk i mun, frisk i mun, frisk i mun, frisk i mun. Hon vänder sig till publiken: Tack vare — ja, vadå för någonting? Det börjar på T och slutar på Y — vad kan det vara tror ni?

Reklamen är inställsam. Reklamen är sorglös.
Reklamen är repetitiv. Men är den livsfarlig?

Författaren är övertygad. Han är nygift och nyinflyttad i en hyresrätt i Gröndal. Han upplever köptryck och brist på saklig information om möblerna och inredningen till deras nya hem. Han vill inte ha den livsstil som reklamen säljer. Han vill inte sälja sitt liv och sin tid för att ha råd med den. Men reklamens dragningskraft är inte bara ett besvär för parets privatekonomi — den är det stora hindret på vägen mot ett bättre samhälle.

Författaren är övertygande. Han formulerar sin kritik av reklamen på det mest exemplariska reklamvis: först vädjar han till känslorna, sedan till intellektet och slutligen till handling. Lindqvist skriver med samma retoriska finess och målmedvetenhet som bilreklamen han föraktar, den som får den 59-årige mannen i boken att belåna sommarstugan och köpa en bil — 5 000 kronor för en dröm. Både reklamen och reklammotståndet säljer. Drömmen om mer, drömmen om mindre. Frihet från det gamla, frihet från det nya.

Reklamen är livsfarlig består av tre bärande delar: en litterär uppvigling, en journalistisk granskning och en mediepolitisk proposition. Samtliga är lysande inom sin respektive genre. Tillsammans utgör de en radikal uppgörelse med efterkrigstidens varuglorifiering i 1950-talets svenska folkhem. Problemet är att boken idag sällan läses som det, utan tvärtom anses vara (a) ständigt aktuell eller (b) mer relevant än någonsin. Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till det. Dels välvilja: en önskan att ge författaren upprättelse för det orättvisa straff som han fick utstå åren efter publiceringen, med ständiga refuseringar från några av landets största tidningar. Dels okunskap: en bristande förståelse för medielandskapets komplexitet och reklamens roll idag i jämförelse med hur det såg ut lördagen den 29 september 1956. Att ogenerat använda Reklamen är livsfarlig som en spegling av vår tid, som jag har gjort i min undervisning på Berghs, är med andra ord att göra författaren en otjänst. Däremot kan boken genom sin inaktualitet vara en ovärderlig källskrift för att förstå hur konsumismen som ideologi har förändrats på ett halvsekel.

I den första delen — Reklamen och människan — går Lindqvist till rasande angrepp mot det han kallar varudramatiken och reklamsamhället. I detta reklamsamhälle, beskrivet ovan, har det nyss varit val. Socialdemokraterna fick 44,6 procent av rösterna och kan sitta kvar i regeringsställning genom att samarbeta med Bondeförbundet. Stad och landsbygd är enade. Befolkningen är vit. Maten är brun. Arbetslösheten mäts i hundratal. Det är en tid full av framtidstro. Därav alla milda leenden? En rikstäckande övertygelse att allt kommer att bli bra.

Det gamla fattigsverige ska rivas. Nya hem ska fyllas med
tvättmaskiner och tv-apparater och kylskåp med högförädlat margarin — olivolja säljs än så länge bara på apotek för att intas, i liten mängd, vid förstoppning. Reklamen har samma uppgift, men kommer i större doser. Den ser till att Sverige köper diskmaskiner och radioapparater och bilar som inte får motorstopp på vägen till framtiden.

Det är ingen slump att Lindqvist ställer det behovsstyrda livet på landsbygden mot det begärsstyrda livet i staden. Det är exakt den resan som Sverige gör: från armod till överflöd, från livsvilja till köpvilja, från en ytterlighet till en annan. Och reklamen är katalysatorn.

Jag tror att det är viktigt att se 1950-talets konsumism i ljuset av detta större samhällsbygge, präglat av en kraftig ekonomisk tillväxt och ingenjörsdriven framtidsoptimism. Men i det oerhört homogena och kollektivistiska samhälle som Sverige är 1956, fyller reklamen en motsatt ideologisk funktion: den saluför känslan av individualism i en tid av gemenskap. Reklamen ger människor möjligheten att välja själva i en tid då det mesta fortfarande bestäms av någon annan — pappan, maken, kyrkan eller staten. Valfriheten begränsas än så länge till konsumtionsvaror — kaffe, ärtor, strumpor, cigaretter och tuggummin — men resan är påbörjad.

Är vi framme än?

Det svenska 2010-talet är i många avseenden en diametral motsats till 1950-talet: ett heterogent och individualistiskt samhälle präglat av svag ekonomisk tillväxt och stark polarisering. Visst finns det likheter mellan den snabba teknikutvecklingen nu och då, men vårt eget decennium påminner snarare om 1970-talet med sin ökade krismedvetenhet inför klimatförändringen och påtagliga maktlöshet inför den.

Här spelar konsumtionen en avgörande roll, i tre akter:
som dominerande orsak till miljökrisen, som mental flykt
från den och — kanske — som möjlig lösning på den.

Att människor påverkar jordens medeltemperatur genom sin livsstil är idag ett faktum. Likaså att fler människor än någonsin har möjligheten att själva bestämma över sina livsval. Men vetskapen och valfriheten samverkar sällan. I Sverige ökar konsumtionen oavbrutet, och med den vår totala klimatpåverkan. Samtidigt befinner sig en växande global medelklass i samma situation som det nyinflyttade paret Lindqvist gjorde 1956. Resan upprepas, från det behovsstyrda livet till det begärsstyrda. Från nöd till lyx.

Begreppet lyx härstammar från latinets luxuria, som är en av katolicismens sju dödssynder. Den som lever i luxuria styrs av begär. I slutet av 1600-talet får ordet innebörden att leva i överflöd. Det är samtidigt som Ludvig XIV färdigställer spegelsalen i slottet i Versailles. Under den industriella revolutionen är lyxen ett uttryck för nyvunnen ekonomisk makt och social status hos personer som skapat en förmögenhet utan arv. Samma sak sker i början av 2000- talet när snabbväxande statsekonomier som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina bidrar till att kraftigt öka lyxkonsumtionen på global nivå. Även på etablerade lyxmarknader som Europa, Japan och USA fortsätter tillväxten, möjliggjord av en allt högre skuldsättningsgrad hos bredare samhällsskikt och en snabb ökning av kapital hos den rikaste tiondelen. Lyxkonsumtion är kapitalismens lingua franca: ett språk som förstås över alla geografiska och kulturella gränser. Det är därför som reklam för lyxprodukter ser likadan ut i hela världen.

Lindqvist skriver att reklamen förstör vårt naturliga förhållande till tingen. Psykoanalytikern Erich Fromm fyller i och menar att viljan att ha — inte bara anskaffandet av materiella ägodelar, utan den övergripande marknadsorienteringen i samhället — är ett kompensatoriskt beteende som alienerar människor från sig själva, varandra och naturen (Att ha eller att vara?, 1976). Men om konsumtionen är en flykt från det naturliga och autentiska, vad är det i så fall som människor flyr till?

I ett fragmenterat samhälle präglat av ständiga kriser och bristande framtidstro, fyller reklamen en ny ideologisk funktion. Reklamen säljer inte längre känslan av individualism i en tid av gemenskap — den erbjuder gemenskap i en tid av individualism. Den skapar inte så mycket lojalitet till en vara som samhörighet mellan de människor som brukar varan. Alla annonser är i det avseendet kontaktannonser.

Litteraturvetaren Nina Björk, som skrivit förordet till nyutgåvan av Reklamen är livsfarlig, avfärdar den här gemenskapstanken som en stöld av mänsklig längtan. Genom att låta varor bli bärare av mänskliga egenskaper, manipuleras vi till att betala för det som inte kan köpas för pengar: exempelvis kärlek, frihet eller vänskap (Lyckliga i alla sina dagar, 2012).

Jag tror att reklamen gör mer än så.

Självklart laddas varor och tjänster med immateriella värden i syfte att öka försäljningen. Men det kommersiella är också politiskt. Eftersom ekonomisk tillväxt anses vara en förutsättning för fler arbetstillfällen och högre skatteintäkter, har konsumtionen blivit samhällets fundament: från individuell flykt till kollektiv plikt.

Först blev medborgaren konsument. Sedan blev konsumenten medborgare. Det ser ut som en cirkel, men är en rak linje. Längs den skiftar reklamens roll och betydelse. Från att parasitera på mänskliga känslor och samhällsfrågor till att bekräfta och förstärka dem.

En av de senaste årens mest framgångsrika reklamkampanjer i världen heter #LikeAGirl, för hygienföretaget Always. De säljer bindor och trosskydd. Men i reklamen utmanar Always könsstereotyper och stärker unga flickor i deras frigörelse från förbestämda könsidentiteter, med målet att bredda och uppvärdera vad det innebär att göra något like a girl — som en lättsmält och destillerad version av Björks feministklassiker Under det rosa täcket.

Framgångsrika varumärken ser det här skiftet från individualism till gemenskap och agerar på det. Medan medlemstalen i politiska partier sjunker och förtroendet för demokratiska institutioner minskar bland yngre, ökar tvärtom förväntningarna på näringslivet att vara med och lösa samma kriser som det har varit med och orsakat. Allt fler företag förmedlar således sina narrativ i form av kollektiva projekt och storskaliga visioner som kan samägas symboliskt. Naivt och desperat, menar vänsterteoretikern: ingen hållbar systemförändring kan någonsin ske inom det kapitalistiska ramverket. Irrelevant och fåfängt, menar nyliberalen: ett företags uppgift är att leverera största möjliga vinst till sina ägare. Mellan dessa låsta positioner finns en tredje väg. Vart den leder vet vi inte än. Men vi åker sannolikt inte Porsche på vägen dit, utan sitter i en Tesla.

Åtminstone enligt försäljningsstatistiken.

Skillnaden syns inte på ytan, men verkar på djupet. Produkten Tesla är en dyr elbil som vill vara överlägsen sina bensindrivna konkurrenter. Företaget Tesla är en batteritillverkare som vill bygga ut infrastrukturen för att kunna lagra solenergi (med bilen som motor i den omställningen). Varumärket Tesla är en energipolitisk vision som vill göra både bostäder och fabriker helt självförsörjande på el och bryta världens oljeberoende. Exploaterar Tesla den rådande klimatoron för att sälja fler bilar? Ja, svarar vänsterteoretikern argt. Ja, svarar nyliberalen glatt. Sannolikt kommer fler 59-åriga män belåna sina sommarstugor för att kunna köpa en. En miljon kronor för en dröm: att allt kommer att bli bra.

I den andra delen — kapitlen Reklamens konst samt Reklam och kultur — granskar Lindqvist facklitteraturen i Handelshögskolans bibliotek för att lära känna reklamens alla knep. Han hänvisar huvudsakligen till journalisten Herbert N Cassons standardverk Reklamens konst i 294 punkter, översatt och utgivet på svenska 1930. Den engelska förlagan är emellertid från 1911 och Casson själv har varit död i fem år när Lindqvist tar del av hans tips. Ingen skugga faller på den unge författaren: vid tiden för publiceringen är Cassons tankar fortfarande inflytelserika. Idag är de inte det.

En av Lindqvists återkommande poänger är att reklamen fyller samma funktion i det kapitalistiska samhället som propagandan gör i det kommunistiska: att friheten att köpa i själva verket är ett tvång, lika verkligt och verksamt som i en totalitär stat. Kanske finns anledningen till denna likhet varken hos politiken eller ekonomin, utan hos sociologin. 1900-talet är massans århundrade. Den snabba urbaniseringen under andra halvan av 1800-talet i kombination med den utvidgade rösträtten och arbetarrörelsens organisering resulterar i en utbredd oro hos många europeiska filosofer och teoretiker inför det nya massamhällets effekter. Begreppet massmänniska används redan av Kierkegaard (Sjukdomen till döds, 1849) och avser en person som frivilligt avstår från att göra självständiga val och därmed förlorar sin personlighet. Vid sekelskiftet formaliseras denna människosyn och får stort inflytande genom socialpsykologen Gustave Le Bons tankar om mass-själen (Massans psykologi, 1895) och nationalekonomen Vilfredo Paretos elitteori (Eliters uppgång och fall, 1901), som båda definierar massan som oförnuftig, känslostyrd och lättpåverkad. Deras forskning lägger grunden till utformningen av 1900-talets totalitära massrörelser: både Mussolini och Hitler inspireras av Paretos teorier i sitt ideologiska arbete och studerar Le Bons propagandatekniker noggrant. Ungefär samtidigt sätter sig Herbert N Casson och sammanställer sina 294 reklamtips. Det är ingen slump. Filosofen Hannah Arendt beskriver långt senare hur den isolerade massmänniskan förlorat sin unika individualitet och därför passar utmärkt både som masskonsument och som deltagare i massrörelser som nazism och stalinism (Människans villkor, 1958). Hemligheten är att förstå ensamheten som uppstår i en folkmassa.

En bidragande orsak till de totalitära ideologiernas snabba maktövertagande i Europa är hur dessa rörelser utnyttjar de nya massmediernas möjligheter, exempelvis vid politiska massmöten. Propagandan är livsfarlig. Den nöjer sig inte med den formella makten — den vill ha makt över människors tankar. Lindqvist påpekar att reklamen inte heller nöjer sig med att bestämma våra konsumtionsvaror, utan lika stor utsträckning vill styra över våra tankevanor och känslovanor. 1900-talets massmedier möjliggör just det. Avsändaren kontrollerar budskapet. Mottagarna passiviseras utan möjlighet till interaktion.

Dagens snabba digitalisering framkallar på många håll
en liknande oro som urbaniseringen vid förra sekelskiftet.
Möjligheten till anonymitet i internetforumets och kommentarsfältets digitala folkmassa höjer tonläget i det offentliga rummet. De sociala mediernas algoritmer skapar oavsiktliga ekokammare som stänger kritiska röster ute med samma effektivitet som 1900-talets totalitära propaganda. Än en gång är de högerextrema krafterna i Europa snabba med att använda ny teknik för att organisera sig, driva opinion och växa politiskt.

Men skillnaderna är ändå fler än likheterna. Informationsteknikens utveckling från 1970-talet och framåt har förändrat hur varor tillverkas, distribueras och saluförs. Relationen mellan producent och konsument ser annorlunda ut. Avsändaren har inte längre ensam kontroll över sitt budskap och utformningen av sitt varumärke. Mottagaren är både åskådare och medverkande med större möjlighet att agera och reagera. Makten över informationen har förvisso inte skiftat helt, men i alla fall förskjutits: från företagens formella ledningar till människorna som jobbar för dem och handlar av dem.

Vi lever alltså inte i samma utpräglade massamhälle som Lindqvist och Arendt beskriver, utan deltar i den gradvisa förvandlingen till ett nätverkssamhälle i vilket synen på arbete, relationer och identiteter är i stark förändring. Sociologen Manuel Castells har i sin analys av kollektiva identitetsprocesser konstaterat att sociala rörelser från 1968 och framåt inte längre baseras på traditionella tillhörigheter som klass och nationalitet, utan istället grundas på idéer (Informationsåldern: Identitetens makt, 1997). Kanske är det en bidragande orsak till att Socialdemokraterna inte längre samlar 44,6 procent av väljarstödet och varför det tidigare Bondeförbundet (Centerpartiet) numera lockar unga människor i storstäderna som aldrig varit på en bondgård. Det är troligtvis också anledningen till att reklamen allt mindre intresserar sig för demografiska parametrar som ålder, kön och inkomst, och i allt större utsträckning kategoriserar målgrupper psykografiskt efter intressen, livsstil och värderingar. Reklamen vill inte bara sälja en vara — det säljer inte. Reklamen vill sälja en idé. Den vill öka engagemanget och stärka lojaliteten hos både medarbetare och kunder för att kunna sälja mer, över en längre tid, till ett högre pris.

Enligt en undersökning som mäter tillväxten i 300 bolag uppvisas en 55-procentig försäljningsökning hos de företag som har ett större syfte än försäljning. Genomsnittet på börsindexet S&P 500 är 6 procent. Inget varumärke behärskar detta dubbeltänk bättre än Patagonia. I sin reklam uppmanar de människor att sluta köpa deras kläder — och säljer mer än någonsin. En enda annons med rubriken Don’t buy this jacket ökade försäljningen av deras jackor med 30 procent. Patagonias uttalade antikonsumism och tillväxtkritik har fördubblat företagets storlek och tredubblat vinsten sedan 2008. Vänsterteoretikern uppskattar budskapet men inte resultatet. Nyliberalen uppskattar resultatet men inte budskapet. Båda utbrister: Hur kan de komma undan med det här?

Om det skulle skrivas en uppföljare till Herbert N Cassons reklamhandbok idag, skulle det inte behövas 294 punkter utan kanske räcka med tre.

Reklamen kräver relevans. Att ett friluftsföretag vill värna om naturen är ganska rimligt.

Reklamen kräver trovärdighet. Patagonia grundades av alpinisten och aktivisten Yvon Chouinard, som fortfarande leder bolaget. Företaget har i över trettio år donerat tio procent av sin vinst till miljörörelsen och är pionjärer i arbetet med att minska klädindustrins klimatpåverkan.

Reklamen kräver konflikt. Genom att flytta fokus från klädproduktion till klädkonsumtion distanserar sig Patagonia från problemet och blir istället en del av lösningen. Konsumismen är den perfekta fienden: tillräckligt tydlig för att alla ska känna igen den, tillräckligt abstrakt för att ingen ska känna igen sig.

Detta är reklamens konst.

I den tredje och avslutande delen — Istället för reklam — föreslår Lindqvist ett antal omedelbara förändringar för att begränsa reklamen. Det är en radikal mediepolitisk proposition som fastställer allt från reklamens placering (endast eftertextannonser i liten storlek bör tillåtas) till dess innehåll (reklamtexter ska inte få innehålla värderingar och befallningar utan endast påståenden som omedelbart kan ledas i bevis) och kostnad (avdragsrätten för reklamutgifter måste starkt begränsas). Det är i grunden en återgång till ett förmodernt offentligt register över varor som önskas säljas eller köpas. Alternativt en tidig förlaga till Blocket, fast där adjektiv är förbjudna. Men trots att reklamen har utvecklats åt rakt motsatt håll, har två av Lindqvists viktigaste förslag faktiskt blivit verklighet och påverkar i högsta grad reklamens rörelseutrymme.

  • Reklam är populärdrama och populärlitteratur med stort inflytande. Den bör därför recenseras.

Lindqvist föreslår helt enkelt att aktuell reklam ska bevakas och analyseras på samma sätt som film, teater och litteratur. En främmande tanke på 1950-talet, men nuförtiden vanligt förekommande både hos den breda allmänheten och på landets kulturredaktioner sedan gränsen mellan högkultur och masskultur har suddats ut. Relationen mellan det kommersiella och estetiska har gått från att betraktas som parasiterande till att ses som symbiotisk. Det är inte bara artisten som lånar ut sitt anseende till en vara. Varan lånar lika mycket ut sitt anseende till artisten.

Reklamen är en populärkulturell kraft i sin egen rätt — med tanke på att de svenska reklaminvesteringarna uppgår till nästan 70 miljarder kronor per år vore det konstigt annars. Det faktum att mediekonsumenter enkelt kan välja bort traditionell reklam idag ställer dessutom mycket högre krav på dess förmåga att skapa engagemang och förtjäna uppmärksamhet. Reklamen nöjer sig inte med att vara pausunderhållning. Den vill vara huvudnumret.

  • Varukritik och varuinformation bör ges ökat utrymme. Försäljningen av större konsumtionsvaror bör has hand om av opartiska företag som bedriver konsumentupplysning.

Det här är anledningen till varför Lindqvist skriver boken överhuvudtaget: bristen på saklig information bland all osaklig reklam. I dagens rekommendationssamhälle är ordningen återställd. Varukritik sker ständigt — gå in på valfritt företags facebooksida och läs kommentarerna. Varuinformation finns i digitalt överflöd: snart sagt varenda produkt, butik och korvkiosk blir betygsatt av sina besökare via sociala medier och andra plattformar. Större konsumtionsvaror, från mobiltelefoner till bilar, utsätts för utförliga tester och recensioner av både branschexperter och vanliga användare. Otaliga prisjämförelsesajter ger kunder en överblick av marknaden som tidigare varit svår att få. Det har helt enkelt blivit mycket svårare för reklamen att luras. Även om den stundtals försöker.

Det ekar mellan biografens väggar: frisk i mun, frisk i mun, frisk i mun, frisk i mun. Alice Babs ler ömt på den stora duken. Tack vare — ja, vadå för någonting? Det börjar på T och slutar på Y — vad kan det vara tror ni?

Biobesökarna har skyndat sig dit. De har sjunkit ner stolarna i god tid före filmens början för att hinna se reklamen. Enligt en rikstäckande undersökning i början av 1950-talet motsätter sig 91 procent av Sveriges befolkning ett reklamförbud. Sven Lindqvist är inte en av dem. Han tar striden.

Snart 60 år senare står det Ingen reklam tack på över än en tredjedel av landets brevlådor. Tre miljoner telefonnummer har anmälts till Nix-registret och spärrats för telefonförsäljning. Reklamfria streamingtjänster som Netflix och Spotify konkurrerar ut linjär tv och reklamradio. Få bläddrar i papperstidningar. Många missar reklamskyltarna på tåget eller bussen. Alla tittar ner i sina mobiltelefoner. Ingen kommer i tid till biografen längre.

Men reklamen behöver ingen försvarsskrift. Den klarar sig utmärkt. Den har brutit sig fri från fasta reklamytor och annonsformat. Reklamen är en underhållningsindustri. Kreativiteten och innovationsgraden i utformningen når ständigt nya höjder. Reklamen är en samhällsröst. Den skapar normer, men kan också krossa dem. Reklamen är en maktfaktor, och bör behandlas därefter. Med varsamhet och kritiskt sinne. Utan fördomar, men också utan illusioner.

Förra sommaren hade jag förmånen att träffa Sven Lindqvist. Jag berättade för honom att jag har undervisat på Berghs — en av världens främsta skolor för reklam och kommunikation — i snart ett decennium och att jag i varje kurs lyfter fram Reklamen är livsfarlig som obligatorisk läsning eftersom det är ett viktigt perspektiv som eleverna behöver förhålla sig till i sina framtida yrkesroller.

Det blev lite av ett antiklimax. Efter en lång tystnad nickade han — mest för att bryta dödläget. Därefter mer tystnad. Kanske var den ett uttryck för den sortens avvaktande respekt man visar en yngre entusiast, även när man inte håller med honom. Man håller god min och hummar med. Tankarna vandrar vidare på annat håll.

Building Anyone ☎️

Building Anyone ☎️